Vågar man påstå att hösten är runt hörnet....

Så känns det i alla fall med tanke på vädret, regn och grått. Solen tittade fram lite på eftermiddagen idag i alla fall, alltid nått.

Jo, det där med att lägga in en ny växel. Ni som har läst min blogg från början eller kanske bara har klickat er runt här inne lite har säkert inte kunnat undgå vad min blogg har handlat om. Om min viktresa. Den resan har verkligen inte varit spikrak. Snarare väldigt krokigt, uppförsbackar och nerförsbackar. Den tar heller aldrig slut... Jag har fortfarande lång, lång väg kvar innan jag har nått mitt mål.

Ska jag vara ärlig så vet jag knappt vad mitt mål är längre. Man kan väl säga att jag tappat kartan som leder mig rätt genom min resa. Men jag tror jag har hittat den igen, eller delar av den i alla fall som jag kanske kan tejpa i hop på något sätt. Jag tror faktiskt att jag kan det.

Under maj-december 2017 startade jag en viktresa i LCHFS tecken. Det gick grymt bra och jag tappade ca 12 kg. Jag var så stolt och mådde så mycket bättre. Under julen beslutade jag mig för att jag skulle få permission, vilket innebar att jag skulle få äta lite socker och kolhydrater. Efter julen hade jag svårt att ta mig tillbaka där jag en gång var. Jag började smygäta socker i form av godis, kakor och bullar. Hör ni hur det låter? Sjukt!!! Jag kunde stanna till efter jobbet och köpa några bitar lösgodis och trycka i mig dom under bilresan hem. Det var liksom som jag tänkte att ?har ingen sett mig har det aldrig hänt?. Nu när jag skriver detta inser jag hur sjukt det låter. Jag har nog inte fattat det tidigare... Jag hade/har problem...

Fram tills för en vecka sedan har jag alltså slarvat i typ 1,5 år. I måndags började jag igen. Det är svårt, otroligt svårt... Min kropp vill ha socker, eller är det min hjärna som vill det? Denna gången kommer jag få kämpa, kämpa häcken av mig för att vara tillbaka på samma niva som maj 2017 när jag började för första gången. Jag förstår nu att jag INTE kan unna mig permissioner. Det går inte!! Inga undantag över huvudtaget. Jag tänker inte lyssna på dom som säger ?men en kan du väl ta, det är väl inte så farlig?. Men dom som säger så vet inte hur det är, dom vet ingenting!

Jag har bestämt att denna gången tänker jag lyckas. Problemet är att jag inte har en riktig plan. Jag vet hur jag ska göra, men det krävs ändå en plan. Små delmål, större delmål och ett slutmål. Det krävs datum och det krävs även belöningar. Allt detta vet jag. Hur kan en person som jag, som ligger inne med en stor kunskap i ämnet, låta det bli så här? Jag vet vad jag måste göra, vad jag måste låta bli att göra. Ändå låter jag livet bara lunka på... Jag blir inte klok på mig själv... Jag är ARG på mig själv, besviken, för att jag förnekar situationen för mig själv. Jag ljuger för mig själv. När jag skriver detta kokar det i mig, känner tårarna bränna i ögonen. Hur kan man svika sig själv?

Det var inte meningen att detta inlägg skulle bli så här, men jag skrev bara ner precis det jag känner... Nu vill jag börja tro på mig själv igen. Jag vill känna känslan av stolthet, styrka. Jag vill må bra och trivas med mig själv. Det finns inga ursäkter längre för min del. Jag vill göra en förändring, och jag vill börja nu nu nu nu.

Denna helgen ska jag sätta mig och göra min plan, en långsiktig plan. Den ska innehålla små delmål, större delmål och ett slutmål. Målen ska vara realistiska så att jag har en chans att lyckas. Det ska finnas belöningar utlagda i planen. Inget ätbart eller liknande utan mer som kanske ett klädesplagg eller något annat som sporrar.

På söndag berättar jag mer om planen.

Förlåt för att jag kanske lät lite arg i tonen i detta inlägg. Se det som att jag skällde på mig själv lit bara. Tyvärr inte omöjligt att jag kommer behöva göra liknade inlägg under min resa. I bland behöver man vakna till lite...

Kram på er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...Så fort jag gick på semester kom det dåliga vädret...   Men det har varit bra i alla fall tycker jag. Skit i solbrännan, ha ha ha ha. Det har blivit lite dålig uppdatering nu under semestern, men jag har inte velat ta fram datorn utan i stäl...

...trodde jag skulle hinna blogga varje dag under semestern...   Men tiden har verkligen flygit i väg. Nu räknas väl bara måndagen som min semester eftersom helgen som varit ingick i förra veckans jobbvecka. Under min första semesterdag drog ja...

...den vanligaste frågan mina familjemedlemmar ställer till mig...   Att komma på vad man ska äta tycker jag jobbigt. Speciellt när resten av familjen inte är speciellt intresserade av att komma med idéer. För att lyckas med sin vikresa är planer...

...är trött på att hålla avstånd...   Men det är viktigt, jag vet. Under veckan som har varit har jag varit lite "morfar vakt". Mina mostar och min mamma har varit bortresta samtidigt och därför fick jag frågan om jag kunde hålla lite koll på min...

...att se resultat betyder så mycket...   Ett klädesplagg som ligger mig varmt om hjärtat är jeans. Jag har har inte kunnat använda jeans på flera år pga att jag helt enklet har varit för stor. Jag har köpt massvis av jeans under åren och kan nog...